Matcher jag minns, del 1

Jag har nu hunnit gå 44 matcher i thaiboxning sedan min första match på FMT Open 2 i december 2005. Snart går jag min 45:e match. Mitt mål är att ha gått minst 50 matcher innan årets slut. 

En del av de matcher jag har gått har varit rena krig och det är just under den typen av matcher som jag har haft som mest kul. Som man sagt till mig i Thailand "win or loose no problem, just fight." Det är precis vad jag har fått göra i de matcher som jag minns lite mer än andra.

När jag gick igenom matcherna i mitt huvud slog det mig att alla utom en är en förlustmatch. Lustigt nog har de matcherna gett mig mest utveckling. Självklart hade det varit roligt att vinna, men om jag inte hade förlorat dessa matcher hade jag förmodligen inte heller varit den fighter jag är idag. Jag minns självklart mina vinster också men varje vinst föregås av hårt slit och ibland en och annan förlust. Tack vare dem har jag lärt mig att våga misslyckas och fortsätta kämpa tills jag når mitt mål. Det är som man brukar säga, "sometimes you win and sometimes you learn."

Antoine Pinto, Martin Akhtar, David Teymur, Daniel Teymur och Hamza Bougamza. Tack killar för sjukt roliga matcher. Det är minnen som jag behåller livet ut.

Antoine Pinto, Rajadamnern 2006

Min 6:e match, och min 2:a match utan skydd, gick mot underbarnet Antoine Pinto. Färsking som jag var tyckte jag att det var en grym upplevelse. Jag och Robin Ramme gjorde vår första resa till Thailand 2006. Jag hade tränat thaiboxning i knappt 1 år och var helt kär i sporten. Hur fan tackar man nej till en match på Rajadamnern? Det fanns ju inte på kartan. Matchen började lite avvaktande och jag minns att jag tänkte att det gjorde lite ont att sparka rakt in i hans block. Dum och lite nervös som jag var lyckades jag göra det tre gånger på raken, med vänster lowkick, innan jag prövade en ny taktik. Antoine var tuff och långt mer teknisk än mig, men efter 2 ronder var det fortfarande jämnt. I tredje ronden lyckas jag slå axeln ur led när jag missar hans huvud med en vänsterkrok. Likt en skadad kyckling fick jag hoppa runt i ringen innan min hörna uppfattade att jag var skadad. De slängde in handduken och matchen var över. Efter matchen var det ett rent helvete att få axeln på plats. Läkaren, som inte pratade ett ord engelska, ryckte och slet min arm åt alla möjliga håll. Värst var det när han snurra upp mig i en piruett. Till slut hjälpte Antoines pappa mig att få axeln på plats igen. Gissa om jag blev glad haha!

I nästa inlägg tänker jag skriva om min match mot Martin Akthar.

2 veckor kvar till fight!

2 veckor kvar till match. Formen känns bra, boxningen sitter bättre och bättre. Mina knä är vassa och sitter där de ska. I clinchen känner jag mig starkare och starkare för var gång vi clinchar. Jag har ju dessutom ikväll haft förmånen att få clincha med Yassir. Inte nog med att han väger mer än mig, dessutom är han teknisk som fan i clinchen. Det gäller att vara fokuserad, avslappnad och stark i rätt lägen för att inte bli helt överkörd.

I förmiddags blev det ett besök i Borås på huvudkontoret för Adidas The Budo Store. Det var ett trevligt besök och jag fick med mig ett gäng grymma prylar som jag redan börjat använda. Det jag gillade framförallt var att få höra hur de arbetar och hur mycket de värdesätter feedback från oss fighters. Det är nyckeln för att kunna utveckla bra produkter. De har ett sunt tänk kring hur de vill synas och uppfattas. Med ett förflutet inom mediabranschen är jag ju en marknadsföringsnörd och älskar att lyssna på sånt gott snack. Till att börja med ska jag att testa och utvärdera tre olika modeller av handskar som jag kommer att använda till olika delar av min träning. 
Efter kvällspasset idag passade jag även på att plocka upp ett gäng påsar Beef Jerky. Det är guld värt de kommande två veckorna eftersom jag måste vara strikt med min diet. Jag har gått upp lite i vikt och väger nu 63kg på morgonen.

Imorgon fortsätter resan mot titelmatchen och titeln som WMC Scandinavian Champion. Det finns inga genvägar om man vill bli bäst. Det gäller att vara en fighter ända in i själen. För det är egentligen nu som matchen avgörs. Alla svettiga pass, alla tunga intervaller i backen, alla pass då du är trött och spyr på allt som har med träningen att göra. Där har du den egentliga utmaningen. Alla kan gå en match. Den varar ändå bara i 15 min, om man går tiden ut. Utmaningen både fysiskt och mentalt ligger köra ett ordentligt "training camp" och ge allt varje dag, varje pass. No matter what!! This is what we do. All day every day!

Handskar, benskydd, tandskydd, lindor och en stooor väska.

Öppnade en påse för att gotta mig och kolla på avsnitt 8 av Game Of Thrones. Men måste tydligen vänta tills 1:a juni...

WMC Scandinavian titlefight!

"What the mind can conceive it can achieve" uttjatat citat av Napoleon Hill? Kanske beroende på vem man frågar. Stämmer citatet? Det gör det fan i mig kan jag lova. Självklart så länge man även lägger ner jobbet som krävs. Jag vet inte hur många gånger jag har råkat ut för händelser eller situationer där jag fått bevisat för mig att citatet stämmer till 100%. Det är iaf min tolkning. Visst jag kanske inte kan tänka mig fram en resväska med en miljon som ploppar up ur tomma intet och hamnar i mitt knä. Samtidigt kan jag tänka mig vägen till en miljon och uppleva vägen dit flera gånger, tills jag nästan kan lukta på den, i kombination med att aktivt göra handlingar som leder till den önskade miljonen. Jag har valt att tro på det och kommer att fortsätta föra det. Framförallt två händelser senaste tiden har förstärkt min tro på citatet och min tro på att förståelse för våra mentala processer är A och O för att lyckas nå sina mål här i livet.

1. Jag missade SM pga att jag varit borta från matchscenen ett tag och hade som följd något bristande motivation till att träna hårt. Fokus blev istället att coacha och ibland jag ljög för mig själv (och andra) och sa att jag var helt klar med min fightkarriär. Jag fortsatte träna och sakta men säkert kom känslan och kärleken tillbaka. Efter SM var min plan att utmana vinnaren i -63,5kg alternativt -67kg för att kanske kunna slå mig in i landslaget inför VM i Malaysia. Jag var helt inställd på att göra det, men det blev aldrig av pga att VM låg tätt inpå och tiden var knapp. Av en händelse får jag ändå chansen att representera Sverige på VM i Malaysia i-57kg och möta de bästa i världen.

2. Jag har länge velat gå en match om en proffstitel. I november var jag tvungen att lämna återbud, pga skada, till en fight mot Dennis Schneidmiller om WKU's VM titel i 71kg. Jag blev självklart ledsen eftersom jag dels vill uppleva en titelmatch och vinna en viktig titel. Idag kan jag avslöja att jag skall gå en drömmatch i Stockholm 7/6. Jag möter tuffa Julien Bengtsen från Danmark i en match med fulla thairegler. Det innebär ett krig på 5x3min där armbågar är tillåtna. Bäst av allt är att vinnaren får titulera sig WMC Scandinavian Champion i -58,97kg.

Som sagt dreams do come true as long as you work for them. Jag kan lova er att jag jobbar för fullt för att vara i mitt livs form när jag går upp i ringen 7/6.

Det går bra nu!

Nu har jag hittat en grym balans mellan, träning och kost. Jag äter jag som jag gjort inför VM och håller strikt på att försöka få i mig något var 3:e timme. Jag orkar träna hårt samtidigt som jag inte behöver oroa mig för vikten. Morgonvikten ligger just nu på 61,5-62kg.

Träningen flyter också på riktigt bra. Igår förmiddags körde jag fys på crosstrainer följt av skuggboxning och sit-ups. Sen var det chillax med Kingsley som hade studiedag. Vi åkte och hämta upp ett par nya Vans sneakers som han redan letat ner hahaha!! That's my boy! På kvällen blev det fys, mitts med Yassir och clinch med Otman följt av mera fys.

Idag har jag hunnit med ett pass med Mohamed. Det var nog ett av de tuffaste passen vi kört hittills. Fotarbetet och min höger börjar att synka mer och mer. Jag njuter verkligen av varje sekund av mitt liv just nu. Missförstå mig rätt, jag njuter alltid. Jag är en livsnjutare tyckte Otman när vi var i Malaysia. Det är bara det att ibland lyckas man verkligen vara helt närvarande och uppleva här och nu. Det är en grym känsla och jag uppskattar det till max. Meditationen som jag utför 2ggr/dag har hjälpt väldigt mycket. Tack Gregor på PrestationsGruppen. 

Nu ska jag strax hoppa av bussen på väg till Swedish Top Team och köra pass nr 2 för idag. Backintervaller och boxning står på schemat.

Vikingtema, ny samarbetspartner och drömmatch på gång!

Japp denna vecka har jag kört vikingtema med mina barn. Vi har läst sagor om vikingar och asagudar. Jag hittade grymt bra animerade filmklipp på ur.se om Oden, Mimers brunn mm. Det är jättekul och intressant även för mig. Jag älskar att läsa om historia och religon. När jag var liten (5-6 år) brukade jag bläddra i syrrans historiebok från högstadiet. Jag kunde inte läsa men älskade att titta på bilderna. Det var där intresset väcktes och sen har det bara följt med. Kingsley är något mer intresserad av Odysseus. För honom har jag läst lite om Odysseus och hans äventyr. Det är rena historielektionerna på kvällarna. Jag har valt att göra om berättelserna lite eftersom vissa delar är kanske inte så barnvänliga. Nästa vecka tror jag att det blir ett nytt tema...om grabbarna går med på det. De har en tendens att vilja höra samma saga eller se samma film flera gånger om. Precis som jag själv när jag var liten.

Matchträningen är fullt igång nu och jag kör 2 pass/dag. Jag har fått en del hjälp av min barndomsvän Mohamed Saif. Han är också thaiboxare men har sin grund i traditionell boxning. Jag har alltid fått höra att jag slår väldigt hårt för min vikt och att högern framförallt besitter knockout styrka, vilket är kul. Däremot behöver jag finslipa tekniken så att jag kan utnyttja styrkan till max. Vi har jobbat mycket med fotarbete, sidoförflyttningar och explosivitet. Jävligt kul att köra med en så skillad boxare som Mohamed.

Periodvis händer det väldigt mycket i mitt liv. Just nu är en sådan period, och jag njuter för fullt. Jag har bl a fått en ny samarbetspartner, Bringwell, som framöver kommer att förse mig med kosttillskott. Min personliga favorit av de produkter jag fått hittills är Multipower Iso Drink och EAA Powder från WNT. Jag experimenterade lite igår och blandade båda tillskotten i samma vattenflaska. Resultatet blev godis. Det smakar verkligen som godis. Skitgott!! Passar mig perfekt!! Jag kommer att fortsätta mixa de båda och dricka både innan och under passen. Jag tycker att att det är lättare att behålla fokus när mjölksyran och tröttheten börjar smyga sig på.

Håll utkik här på bloggen. Kommer att presentera en grym match som jag blivit bokad för. Jag kan inte berätta jättemycket just nu, även fast jag vill. Det jag kan säga är att det är en drömmatch. Dreams do come true as long as you work for them!

Äntligen hemma :-)

Innan avresan mot Malaysia hade jag stora förväntningar på just detta VM. Det skulle bli ett av de roligaste och grymmaste mästerskapen på länge. Det skulle bli många medaljer för Sverige. Jag var 100% inställd på att göra mitt allra bästa och som ett resultat av det plocka hem en guldmedalj. Vad hände då? Till och börja med är jag som jag skrivit tidigare nöjd med min prestation. Jag gick upp i ringen, jag krigade och gjorde mitt bästa för stunden. Jag kämpade tills sista gonggongen, precis som planerat. Jag har växt oerhört mycket som person och fighter efter den matchen. Nu blir det full fart på matchningarna när jag kommer hem. Jag har lärt känna många nya sköna personer och lärt känna gamla bekanta ännu bättre. Resultatet då? Nu fick ju Sverige kanske inte så många medaljer som förväntat, många utav storfavoriterna åkte ut tidigt i turneringen. Istället fick nya stjärnor en chans att träda fram i rampljuset. Medan andra stjärnor tvingades att stiga tillbaka pga IFMA och deras oseriösa agerande. Länkar finns på min FB för er som vill veta mer om just den delen. Jag känner att jag hellre vill skriva om den positiva effekt som föddes ur allt strul. En bekant till mig från Österrike, fick äran att möta våran Harris i första matchen. Harris tog hem den vinsten och gav Lirim Ahmeti ett antal stygn i huvudet efter en vass armbåge. Det roliga var att dagen efter satt jag, Lirim och hans bror och kollade på matcher. Vi tyckte båda att Turkiet hade bästa hejarklacken pga att de var många och de höll ihop hela tiden. Vi kom fram till att  Sverige var nästan lika många. Han tyckte dock inte att det märktes för att vi var utspridda och hördes ganska lite på arenan. Jag hoppas verkligen att han var där i fredags för då märktes det verkligen att vi var många och att vi höll ihop, som ett landslag. Framförallt hördes vi över hela arenan med bästa Hamza som ledare av klacken. Både Hamzas och Giangs bortdömning, som ledde till att båda mina landslagsbröder valde att lägga ner sina bronsmedaljer (helt rätt!!!), skapade på något sätt en bättre sammanhållning i laget. Inte för att den hade saknats innan men det blev tydligt vilken skillnad på stöd vi kunde ge våra krigare i finalerna jämfört med andra matcher. Sen är det alltid svårt att heja och kolla på exakt alla matcher, men det tryck vi skapade i fredags måste gå att skapa oftare. Det var en otroligt fin känsla att få heja fram både Susan och Isa när de körde över sina motståndare och säkrade varsitt VM-guld. Grym känsla! Jag får rysningar nu när jag tänker på det. 

Att flyga långa sträckor utan wifi på planet känns ju som ren tortyr när man väl fått smak på det en gång. Det är ganska sjukt och nästan lite äckligt vad beroende vi är utav att ständigt vara online. Under vistelsen i Malaysia har tillgången stundtals varit begränsad. När man väl fått tillgång, om än så bara för några minuter, sprider sig ett stort leende över läpparna och precis som en pundare som precis fått sig en fix. På flygplatsen fick vi alla vår dos av gratis wifi innan det var dags att börja boarda nästa plan. När jag började skriva detta inlägg satt jag på planet från Kuala Lumpur. Nu mer än 20 timmar senare är jag äntligen hemma. Med svullna fötter och trötthet i kroppen fick jag ett kanonmottagande av mina pojkar. 

Imorgon ska jag börja träna igen inför matchen på MTA 4. Jag är hungrig på revansch och på att få matcha igen och känna adrenalinet pumpa i ådrorna. Mentalt är jag starkare än någonsin och det är en fantastisk känsla. Jag känner att den förstärks för varje dag och jag kan inte låta bli att tänka på vilken effekten blir i slutet av året. 

Att visa tacksamhet är en otroligt fin gest, och man kan aldrig bli för tacksam. Jag vill därför ännu en gång tacka alla mina samarbetspartners som på ett eller annat sätt har hjälpt mig. Fightclub Kuwait (Medi och Jean) this is just the beginning, Beef Jerky Snacks, Hypoxi-Göteborg (håll utkik efter en framtida recension) och PrestationsGruppen. Jag vill också tacka de som valt att börja samarbeta med mig för att underlätta framtida målsättningar,  Adidas TheBudoStore. Tack SMTF för platsen i truppen, alla sköna kamrater i landslaget ni är bäst. Mina tränare Tiho och Yassir för eran backning i alla lägen. Tack till Zidov Akuma, Slatan, Benji, Monir, Dorothe och alla andra i the Fightclub family. Alla klubbkamrater, vänner, fans, familj och alla som följer mig på bloggen, instagram eller Facebook. Allt stöd ni ger är ovärderligt och gör det så mycket lättare att gå upp i ringen mot världens bästa fighters. One love!

VM - bra eller dåligt?

Nu börjar VM lida mot sitt slut och det kommer att vara med blandade känslor som man lämnar Malaysia. Resultat blev inte som önskat men jag gjorde en bra match och jag njöt av varenda sekund i ringen. Om två veckor går jag match igen men då på hemmaplan...hungrig som en varg!!! Jag har nu varit med på fyra VM. Ett har jag tackat nej till och ett fick jag ställa in bara några dagar innan pga sjukdom. Det jag vill komma till att jag har mycket och många erfarenheter kring stora mästerskap. Jag har varit med och hört en del galna saker under årens lopp, meeeen jag har ALDRIG varit på ett VM som detta. Det var verkligen det mest oseriösa, korrupta och osportsliga arrangemang jag har deltagit på. Personligen blev jag som tur var inte drabbad. Däremot har flera deltagare (inte bara svenska) råkat ut för bortdömningar som vart så extrema att man verkligen börjar undra om det beror på inkompetens eller mutor. 

Jag pratade vid frukosten idag med en pappa/tränare från Nya Zealand vars son gick final mot en ryss i juniorklassen. Under matchen åkte ryssen på en stående räkning, poäng avdrag men stod ändå som vinnare i slutet av matchen. Det är flertalet länder som känner sig besvikna och har sagt att de aldrig kommer att ställa upp igen.

För svenska landslaget började konstigheterna redan dag 1 då Simon Ogolla blev bortdömd. 3 av 5 domare hade glömt dra av ett minuspoäng på motståndaren (pga otillåten teknik). Sen har det fortsatt med mörkade poängkort, Hamza blev tokbortdömd. Giang missar sin finalmatch idag pga en protest som lämnats in av Uzbekistan. Protester brukar aldrig behandlas. Jag har aldrig någonsin hört om en protest som blivit behandlad och dessutom gått igenom. 

Det är tråkigt och jag hoppas att IFMA rycker upp sig för det här är ohållbart. Frågan är bara om det inte redan är försent.

Bäst med resan har varit alla nya vänner man har lärt känna. Alla roliga upptåg vissa av dem fått för sig. Igår beslutade Benji Radach, fd UFC- och Strikeforce fighter, att vi skulle ut och fiska på natten. Kl 00:03 tog vi en taxi på väg ner mot hamnen. Resten av oss var inte superpigga men Benji var som en dammsugarförsäljare och lyckades övertyga oss att åka ut på en fisketur. Det blev givetvis inget napp, det regnande och vi blev blöta men det var ändå kul som fan.

På kvällen blev jag och Otman hungriga och beställde in mat på rummet. Vi har båda kommit fram till att vi är riktiga livsnjutare med smak för mat. Vi äter typ allt och hela tiden. Nu ska vi till arenan för att titta på finalmatcherna.